Blues Transfusion

Blues Transfusion feat. Anna Sahlene

  Max Schultz    Gitarr

         Anna Sahlene   Sång

   Chris Montgomery

         Trummor

Håkan Broström

Alt & Sopran Sax

Leo Lindberg

        Orgel

I New Blues Transfusion söker Schultz och Broström rötterna i 60-talets orgeljazz och hard bop tillsammans med  den drivne trumslagaren Chris Montgomery och det unga stjärnskottet Leo Lindberg på hammondorgel. Sedan våren 2017 så ingår även den

mycket rutinerade och otroligt begåvade sångerskan Anna Sahlene i gruppen


Det blir orgeldriven själfull blues uppblandad med hard bopens flyhänta improvisationer i en repertoar präglad och inspirerad av Horace Silver, Wayne Shorter och John Coltrane samt även repertoar från Nancy Wilson, Etta James och Nina Simone m.m.


Why I sing the bliues

Every Day I Have the Blues

     Wifes and Lovers

      Never Will I Marry

Full pott till fenomenal sångerska


Gunnar Wiklund

redaktionen@folkbladet.nu


Ni får ursäkta, men jag får gåshud bara av att skriva om det som utspelas i Jazzstudion denna torsdagskväll i januari. En för de flesta okänd sångerska drar med sig den kräsna umepubliken i en ångande soul- och bluesorgie som slutar med stående ovationer.


Hennes namn är Anna Sahlene och hon vinner oss redan i det snygga första setet, som är litet mer jazzigt om man säger så.


Bandet Blues Transfusion inleder med ett par härligt gungande instrumentaler, som skulle kunna ha det gemensamma namnet ”Ingen brådska”.


De är just så där härligt tillbakalutade att man känner sig förflyttad till en 60-tals-session i skivbolaget Blue Notes studio.


Altsaxofonisten Håkan Broström är snabbast i landet, men springer aldrig ifrån sin berättelse och det finns en svidande soul-känsla i hans ton.


Max Schultz kan gå från straight hardbop-spel på sin gitarr till den blåaste blues och han vet att släppa in luft i spelet.


Och vad ska man säga om Leo Lindberg?

Fetare orgelspel har vi knappast hört sedan Brother Jack McDuffs dagar.


Lägg därtill Chris Montgomery som har ett härligt klipp i trumspelet.



Anna Sahlene kommer in och hyllar den nyligen bortgångna Nancy Wilson med ett par låtar som avslöjar en både stark och känslig stämma samt osviklig rytmisk säkerhet.


I andra sätt värmer hon upp med en stompig version av Etta James ”Something´s got a hold on me”, innan hon glider in i Aretha Franklins ”Dr Feelgood” som hon tar över med hull och hår.


Inte en onödig stavelse, hennes röst är en gospeldrottnings med utstrålning som eliminerar avståndet mellan scen och publik. Gensvaret ger henne styrka till ett än intensivare utspel, som suddar ut alla gränser till originalet.


Vi kunde vara i Muscle Shoals, Alabama.


Vi som var med i Studion ska vara evigt tacksamma för detta besök, för hon lär vara på väg mot betydligt större scener.


Bandet blir en organisk del i detta utspel – Schultz gräver djupt i BB King-bagen, Broström ger oss sitt hjärta och Lindbergs orgel ljuder som i en baptistkyrka i amerikanska södern.


Vart har denna fenomenala sångerska hållit hus? Vi som var med i Studion ska vara evigt tacksamma för detta besök, för hon lär vara på väg mot betydligt större scener.


MUSIK

Blues Transfusion med Anna Sahlene Studion, Umeå


Betyg: 5



Publicerad 29 september 2016


Smältdegel med blues och jazz


Recension Eskilstuna Kuriren, Leif Linnskog


New Blues Transfusion bjöd på en fullmatad jazzkväll vid onsdagens konsert på Contrast.



Som en röd tråd genom en stor del av låtmaterialet gick bluesens 12-taktersstruktur. Men med influenser från ett knippe av den moderna jazzens subtraditioner kokades en soppa som var mycket mer än bara renodlad blues. Be-bop, neo-bop, funky hardbop, jazz-rock, "gammelblues" och orgeljazz tog plats i smältdegeln och förklarade begreppet transfusion. Resultatet kom ut som en utmärkt blandning av det som speglar jazzen som fenomen, nämligen hjärta, smärta och svärta.


Trumpetaren Freddie Hubbards bluestema "Birdlike", en hyllning till be-bopen i allmänhet och Charlie Parker i synnerhet, öppnar konserten. I ett rejält upptempo presenteras ett typiskt bop-tema och sedan följer en rad solon, som introducerar var och en av bandets medlemmar.


Som den uppmärksamme läsaren redan noterat så saknar gruppen basist. Basspelandet utförs i stället av unge Leo Lindberg som i enlighet med orgeljazztraditionen låter vänsterhanden klara av jobbet. Och som han gör det! Lindberg har uppenbarligen lyssnat en hel del på giganten Brother Jack McDuff för han har precis samma tunga, "kluffiga" tillslag som denne och dessutom ett enormt sväng. Chris Montgomerys trumspel möter upp och tillsammans bildar de ett kanonkomp för solisterna att surfa fram på.




Förutom några egna kompositioner hämtas låtarna från kända namn som Wayne Shorter: "Edda" och "Angola", Cannonball Adderley: "Sticks",och John Coltrane: "Cattin’" och "Cronic bues" och tjänar med sina strukturer och harmoniunderlag i första hand som utgångspunkt för soloinsatserna. Håkan Broströms altsaxspel är spänstigt, tekniskt suveränt och med en musikalisk känsla som imponerar. Lekande lätt levererar han hisnande löpningar och språng.


Spelet är mustigt och självsäkert med tydliga influenser från Cannonball Adderley. Men det är inte bara det raska och tekniskt briljanta som tilltalar. Hans framförande av Erroll Garners vackra ballad "Misty" är en höjdare. Max Schultz är en utmärkt jazzgitarrist med stark känsla för bluesen som uttrycksmedel. I ett solonummer som för dagen fått titeln "Blues for B B King" kommer den genuina stadsbluesen i fokus för en stund och det blir mycket av allt – hjärta, svärta och smärta. Leo Lindberg tar i bruk orgelns hela potential. Han börjar vanligtvis i det försiktigt lågmälda men bygger och avslutar i det ilsket ettriga. Läckert!



New Blues Transfusion



Håkan Broström alt och sopransax


Max Schultz gitarr


Leo Lindberg orgel


Chris Montgomery trummor


Eskilstuna Jazzklubb


Contrast


(Recension från en spelning i Aneby)



Blues i Aneby i novembermörkret



New Blues Transfusion: Håkan Broström as ss, Max Schultz g, Leo Lindberg org, Chris Montgomery dr.

.

Aneby konserthus 10 november 2015.


Ont ska med ont fördrivas, brukar det heta. Så själens novembermörker ska botas med blåtonad musik? Vet inte om bokningsansvarig hos Aneby jazz klubb tänkte så, men det fungerade i alla fall alldeles förträffligt vid Blues Transfusions besök i Höglandets jazzmetropol. Nu spelar inte kvartetten klassisk blues, ”my baby’s left me and I feel so blue” och liknande, utan en nutida uppgradering av 60-talets hardbop och orgeljazz.


Håkan Broström och hans medmusikanter började i klart hetsig och intensiv stil med Birdlike, skriven av Freddie Hubbard. Alla verkade spelsugna från första sekund. ”Jag känner mig lätt andfådd” sa Max Schultz efter inledningslåten, vilket kändes helt förståeligt. Sedan fortsatte det med Horace Silvers Sister Sadie, Mr Syms och Mr Knight av Coltrane, fin låt av Wayne Shorter. Långsam sugande blues som hyllning till BB King. Och nämnda Mr Knight gled över i finstämd version av Errol Garners Misty.


Så det var på många sätt en klassiker-afton, men allt tolkat personligt och tungt svängande. Mycket får tillskrivas Chris Montgomerys fina trumspel, men även Leo Lindbergs orgel fanns där hela tiden. Möjligen kan man klaga över att hans basspel med vänsterhanden kunde haft lite högre volym, men det är en anteckning i marginalen. Hans solospel var desto mer i förgrunden och rev ner bifall från en hyfsat stor publik. Detsamma för Schultz tydligt bluesbaserade gitarr, en mästerlig både jazz- och bluesgitarrist. Broström fortsatte spela lika intensivt genom ett långt set, utan paus. Alltså setet var utan paus, Broström vilade korta stunder!


Så en fin kväll blev det som effektivt blåste bort allt vårt novembervemod. Musik som kanske kan lanseras som anti-depressiv behandling?


Jan Strand